skogsvittran

Ja då var man här igen, var länge sedan jag skrev nu.
 
Är ju många som är på nätet, som är ute på olika chattsidor. Pratar med olika människor.
Flirtar och flirtar inte. Dom som vill träffa sin livskamrat och dom som bara vill ha  sk
chattvänner eller få nya vänner inlive.
Men vad som förvånar mej många gånger är dom som ratar bort människor som vill ha kontakt.
Utseendet passar inte, fel ålder, storleken på människor mm mm, kan nog räkna upp en massa
orsaker för inte alla passar att prata med.

Men sedan tar man sig en funderare!!!!
Dom som är duktig på att rata människor, varför sitter dom alltid vid dessa chattlinjer?
Får dom aldrig tag på nått som passar? Är dom så fiiiina så vi andra döda inte är i samma
sociala grupp som dom?
Ibland funderar jag över dessa vilsna själar, vad ensam dom måste vara.
Själv kan jag tycka det är rätt roligt att prata med olika människor oberoende hur dom ser ut, gammal
mm mm mm.
Helt klart kan man ju inte kanske få mera kännslor om det är någon som vill ha det
utan att man själv måste få bestämma det.
Men att vara en medmännsika för andra, slänga några ord hit och dit, ska det vara sååååå märkvärdigt?

Den som inte drabbats av ensamhet, vet inte/förstår inte vad det innebär.
Man är ju olika som människa, och en del med stigande ålder, mister ju en del vänner,
vänskapskretsen krymper.

En Ledig helg kan ju innebära att man sitter ensam, ingen hör av sig, ingen ringer.
Ringer man någon för att ev bjuda hem, så är dom redan bortbjuden på annat håll,
eller upptagen på nått annat sätt.

Många gånger funderar man ju om det inte hade varit bättre att jobba i stället, då har
man ju nått att göra i alla fall.
Och ringer det någon så är det åtminnstonne hälften av gångerna nån som vill ha hjälp
med nått, eller berätta vilken dålig dag dom haft, hälften av MINA dagar är alltid dåliga.

Ja o så hamnar man framför datorn, surrar med folk man inte känner, och det blir man
ju också gööööör less på, så mellan varven orkar man ju inte änns logga inn på elendet änns.
Ja så vad gör man? man shoppar saker man igentligen inte behöver, som tröst
Eller så tröstäter man, och får ångest för det sedan.

Sedan tar man en bantingskur, tror att man ska bli lyckligare om man vore smal,
och det funkar ju inte alls, blir inte ett dugg bättre, inge lyckligre för det
Så igentligen lever man ett riktigt skitliv, urtråkigt, trist och onödigt.

Ja då har man provat på en relation då, men det gick inte så bra.
Alldeles för olika, olika värderingar, olika hur man är med vett o ettikett.
men det känns bara bra, ingen fara.
har brjat med viktväktarna igen, får se hur mycket man kan pressa denna gång,
men det går bra i alla fall, förta veckan 2.5kg
Annars går livet sin gilla gång, mår rätt bra faktiskt.
har tagit ledig på fredag, så jag blir ledig i 4 dagar samanlagt, lietn semester
Syrran är också ledig på fredag så det ska bli en tjej dag då, får se vad vi hittar på

Men nu önskar jag alla som läser detta en bra dag, sköt om er

Ja nu är julen över, firade den med min mamma, dotter, bror och hans familj.
Hade ju förmånen att jobba på julafton så jag for bara hem och bytte kläder för att sedan gå
till min "ömma moder"  (citat från Karl-berttil Johnssons julafton).
God mat, gott sällskap, många fina jullappar fick alla.
Den bästa julklappen jag fick, var att min dotter ska flytta tllbaka till sundsvall, fått
ett annat jobb också som hon kommer att må bättre av i kropp och själ, inte så många timmar
att jobba, inte så lång kör sträcka som hon haft nu i flera år.
Ska bli sååååå kul, ja nu vet jag ju ite om vi kommer att träffas oftare för det, men vetskapen
att hon finns nära känns bra.
Hon ska ju bli sambo också nu, så det är ju kul att veta att hon lyckas bättre än SIN "Ömma Moder"

Hoppas och önskar att alla som läser detta har haft det kanon i jul, inga lesssamheter av nått slag,
bara trevliga familje drabbningar

MVH/ Babben

En del människor, fin utbildning
enligt vad dom själva tror, viktig post i samhället
tror att man kan och får behandla sina medmänniskor som dom vill.
Behöver inte ta hänsyn till andras kännslor, bryr sig inte om dom sårar andra
behandlar andra runt om sig som luft.
När dom av någon anledning behöver dessa människor, tar dom för sig utan
att reflektera att dom trampar på andras kännslor
När dessa människor konfronteras så svara dom alltid
-Jag har inte lovat nått...... och det värsta är nog att dom är väldigt manupulativa
som människor kan få andra att tro det bästa om dom
Att uppföra sig som folk, folkvett är nått vi vanliga fotmänniskor fått lära oss som barn
men tydligen har vissa missat det i sin uppfostran.

Kanske dessa människor skulle behöva gå en kurs i vett o ettikett
Lära sig att det finns andra människor runt om dom som är lika viktiga
samma värde som dom själva, och vill bli behandlade på samma sätt som
som dessa egotrippade människor själva vill bli behandlade.

Ja nu har min barndoms vän gått bort, kl 7 i morse.
Vad livet är orättvist, att dom sk unga(han vart 50 år) ska gå bort före dom äldre!!!!!
Ibland förstår man inte livet, och det kanske är tur till en viss del.
När man är riktigt ung tänker man ju inte på döden
när man sedan kommer upp i ålder så tänker man ju på att
dom äldre ska väl gå bort först, sedan kommer jag bakefter.
Dom sista åren  så är det såååååååå många runt 50 åren som gått
bort som jag känner, man kan ju fundera på om man själv ska klara sig
till man blir gammal.
Tänker på att vi var ju grannar i runt 12 år, våra familjer umgicks i alla dessa år,
mer eller mindre.
Jag tänker även på vilken enorm sorg hans familj befinner sig i nu
så om dom bara visste hur jag sörjer med dom, hur dom finns i mina tankar

Jadu min vän, en vacker dag möts vi kanske på andra sida, tills dess
Vila i frid, du har funnit ro och blivit fri från smärta

Ja livet är sååååå hemsk ibland.
Har en barndomskamrat som är 2 år äldre än mej. Vi bodde grannar som små.
Dom var en mamma, pappa en syster och 2 bröder.
Han som var ett år äldre än mej, lekte jag med nästan varje dag som liten.När vi sedan
började skolan vart det ju lite mindre, man kunde ju inte leka med pojkar då.ler
Han som var 2 år äldre än mej, lekte min syster med som var lika gammal.
Deras syster hade nått liknande mulleskola för oss yngre på gatan, det var jätte roligt.

När man sedan växer upp, kommer man ifrån varandra, andra intressen, vänner mm
Men man frågar alltid, undrar hur går det för dom man lekte med, kände med åren.
Man träffas ibland, pratar och går sedan vidare.

Nu har jag hört med STOR sorg, att han som är 2 år äldre än mej(vill inte skriva han namn), har en
mycket liten tid kvar av sitt liv här på jorden.
Vart så himla lessen, varför??????
Varför ska dom i min ålder gå bort? har inte vi rätt att få leva ett långt liv som många många andra?

Vi har ju inte haft nån nära kontakt på många år, men det var faktiskt min kompis när jag var barn,
och skulle önska att han kunde bli frisk och leva vidare, fast jag vet att det inte är möjligt.

Det ända jag kan göra är att be en bön fö honom,  be att hans tid som är kvar ska bli så lindrig
som möjligt, och tankarna går även till hans nära och kära att dom ska orka med detta.

I denna stund kommer ju tankarna att man ska nog värna mera om varandra, för man vet inte
hur länge man får ha sina nära och kära runt sig.

Ja nu var jag här igen med mina tankar..................

Funderar lite på om jag försöker att köpa min lycka?
Handlar jag , investerar jag  saker till mitt hem, renoverar jag här hemma
byter ut möbler, inredning mm för att jag tror att jag finner lycka? känna lycka?
Ja det är klart att när jag just handlat, bytt ut ,så känner jag mej glad och lycka men det
är ju bara för ett kort ögonblick, sedan är jag ju tillbaka där jag var från början.
Att känna mej otillräcklig, oatraktiv, tjock, inte duga till mm, att ingen ska  kunna se mej
annat än en "bussig" och rolig person, någon som alltid är glad?

Funderar ofta hur JAG ska kunna få mitt liv som jag vill ha det, när jag ska få samma changs
som andra , få visa vem jag är som kvinna?

Är jag/blir jag bara kär i kärleken? kan jag inte bli det längre i en man?

Att kunna känna pirret i magen,bli tossig bli kär så det bara rycker och knycker,, vilken
härlig kännsla, kan jag inte bli det längre?

Ja ibland skulle man önska att det var någon som skulle orka
lyssna muntligt, inte kanske bara läsa här. Någon som kan
komma med mothugg och liknande.

Är som en klump i magen, funderar och funderar.
Känns som jag kan inte släppa fram gråten, måste
skärpa till mej, inte visa mej svag. Om jag skulle göra
det, så ger jag vika, släpper löst nått som jag inte kan
behärska.

Igentligen kanske ingen känner mej riktigt
Finns såå mycket bakom som jag aldrig berättat för
någon, som jag alltid håller för mej själv.

ibland funderar jag på om jag bjuder på för mycket av
mej själv, inte får nått spec tillbaka, får det som liksom
blir över bara

En manlig bekant brukar säga till mej.............du tänker
för mycket..........ja det är nog så med mej
Men vad ska man göra åt det då?
Förstår inte riktigt hur man bara ska kunna stänga av
tankarna när dom kommer?

Ja det ska väl vara att man hittar på nått när dom dyker upp
men man är ju så håglös när man känner så här

Dom som känner mej väl, vet att jag tror lite på en högre makt.
Lever nog inte efter det, men tycker att livet ska ta slut efter döden
verkar meningslöst.
Ska jag bara födas, växa  upp för att arbeta, föda barn för att sedan
vid lämplig ålder bara dö?

Men jag sjunker ner i svackor lite då och då, funderar vad jag gjort  för fel?
Var ju inte så här jag tänkte när jag var ung, att mitt liv skulle bli!!!!!

Vad har jag gjort för fel? vad har jag gjort för ont?
Om det finns en gud, straffat han mej för nått jag inte begriper?
Är jag värre än någon annan?

Var ensam med min dotter ändå sedan jag VAR gravid, ingen "Man" som hjälpte mej.
Sedan har man träffat män som varit mera eller mindre sugen på alkohol i större
mängder än jag själv.


När man då ev träffar nån som inte faller inom dessa ramar, ja då är det nog så att man själv
inte passar i deras ramar av kvinnor som dom letar efter!
För dålig inkomst!  för dåligt utseende! Inte har den kroppen han kan visa upp stolt för sin
vänskapskrets! Utseendet har ingen betydelse, bara man har en bra och vettig  insidan!
Skitsnack för många.

Varför kan man inte vara ärlig och säga att vi kanske inte passat ihop?
Nä det är tydligen bättre att bara sk försvinna!! utan någon förklaring.
Tycker att har man kommit i mogen ålder, då tål man höra detta, på ett vettigt
sagt sätt förståss.


SÅ MINA FRÅGOR ÄR

Vad har jag gjort för fel?
Vad har jag gjort som inte andra har gjort?
Ska jag straffas för nått jag inte förstår?
Har jag gjort så mycket ont att jag inte förtjänar bättre?
Ska jag vara ensam hela mitt liv för att sona nått jag inte begriper?

OM DU GUD FINNS, GE MEJ EN FÖRKLARING!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det gnol i magen, det gnol i sinnet.
Hur kommer det att bli?  Hur kommer det att sluta?
Kommer det att börja huvudtaget?
Och gör det inte det, hur kommer jag att kännas då?
Och kommer dett att bli nått, bara för en kort tid,
hur kommer det att kännas då?

Tankarna dyker upp lite då och då
utan att jag själv tänker på det
Varför utsätter jag mej för detta?
Varför börjar jag nått?
Kanske skulle vara bättre för mej själv
lugnare om jag bara lät bli sådant
Men alla söker väl kanske nått
Alla behöver nått utan att man kanske
erkänner det

Låt mej få komma till ro
Jag har inte förtjänat detta!!!!!!!!!!

Ja idag gav jag upp mitt "Svanäng". Lite vemodigt att nu är det höst.
Det blir väl tråkigt för missarna, men dom får nog vänja sig igen att
innomhus igen.
Oftast när jag skriver är jag lite vemodig, varför det?
Det är väl då man vill bli av med alla tankr som snurrar i skallen. då kommer
man ihåg att att man kan skriva av sig här på bloggen.
som vanligt krånglar jag till det för mej, saker jag inte kan berätta för någon, bara några
få som vet om det, men inget jag kan berätta öppet om. såååå  jobbigt
Ibland försöker jag att lämna det, glömma bort det, inget för mej, bara sårande i längden.
Men så trillar jag dit igen.
När jag är¨ på hemmaplan så går det så bra, glömmer ofta, men det är klart att det finns där,
men mår bra i alla fall. Men när jag ä därnere så är det jobbigt.
Snacka om att man är knäpp.

Ja dom som känner mej, kanske vet eller hört att kär det har jag varit bara en gång riktigt i mitt liv.
Vilken underbar kännsla, bara pirrar i hela kroppen, nervös för mötet när man ska mötas för att sedan
bara känna dennna enorma kännsla rinna i alla ådror ,nerver i hela kroppen. Känna en så stor glädje
att den inte går att beskriva med ord, denna underbara kännsla av kärlek.

Man tror att man hittat hem, att nu har man träffat mannen i sitt liv.
Man funderar och tänker hur det ska bli, och ser BARA det positiva.
Hur ha ska vara denna stöttepelare i mitt liv, hur han ska trösta mm
när jag behöver det.
.
När tiden gått ett tag för oss, så visade det sig att det var en missbrukare av lite olika saker,
nått jag som 24 åring aldrig förstog.Denna underbara man vart en jävul mellan varven.
Tog av mej sakta och säkert hela mitt egna JAG, hade ingen självkännsla kvar.
Fick veta att jag var en tjock ful tjej, nått han hade svårt att ha sex med pga att jag var för tjock
för hans önskan, så det var bara han som "offrade" sig mellan varven, ingen annan ville ha mej.

Första knytnäven den minns jag inte, men den följdes med många flera. Men slog oftast bara på
ställen som det inte syndes på.
Jag levde för de stunder då han var sk "snäll". Tror aldrig jag hade eller varit såå rädd som under
denna tid
Ha förnedrade mej inför andra människor, hade andra kvinnor, ja det skulle kunna bli en roman
i flera band om jag skulle skriva allt som hände dessa  år mellan 84-ca 89 då det var sista gången jag
hörde nått av honom via ett brev från en anstalt.
Många tänker nog att hur kunde jag vara så dum, på dessa få år jag träffade han, ja det har jag frågat
mej själv också.
Hur många gånger lockade han mej tillbaka? ja det minns jag inte änns.
Svek och ljög för mina vänner, vågade aldrig riktigt berätta för dom hur det igentligen var, inte änns nu när
jag skriver detta, mycket har jag förträngt.
Var och pratade med psykolog när det var som värst, men tror inte det finns många av dom som kan sitt yrke
och kan hjälpa dom söker deras hjälp, jag fick ingen hjälp
Har fortfarande madrömmar mellan varven om dessa hemska år som jag var med om.
Och jag blir sååååå arg när jag hör ute i samhället  folk prata om dessa kvinnor, vad dumma dom är som inte
tar sig ur dessa katastrofala förhållanden med dessa män. NI FÖRSTÅR INTE ETT DUGG.
Jag och alla andra kvinnor som varit med om detta, är totalt utan egen villja, utan självförtroende,
nertryckta av dessa män att vi inte kan förstå, begripa mm HUR vi ska göra för att bli fria..

Detta har förpestat hela mitt liv mera eller mindre efter detta, alltid haft tanken att aldrig duga till.
Har funderat mycket att söka hjälp att rota upp allt detta, bena upp det hela för att kanske få någon
ro i livet nån gång. men ännu inte blivit av.

Och det värsta av allt detta jag skrivit om är att jag utsatte min dotter , som då var bara 3 år
för allt detta, hon såg inget
av det hela, men såg ständigt hur lessen jag var, att jag grät ofta och mycket, hörde skriket och
allt som det innebar.Kan bara säga förlåt, och tror och vet att hon inte dömmer mej för detta nu.

Och varför skriver jag om detta nu? ja kanske för att kunna börja erkänna för mej själv att jag kanske
lever mitt liv som jag gör nu pga det som hänt, fast det gått så många år.
Att andra ska förstå kvinnor som lever och levt på detta sätt.